Mitt favoritminne
Under mitt liv 16 åriga liv har jag upplevt många fina saker. Händelser som får det att pirra till när man tänker tillbaka till det. Jag minns hur jag och min bästa vän stod i min hall å skrek och hoppade runt och kramades efter att jag fått hem ett intagningsprov som gick bra. Jag minns glädjen som barn när man vaknade upp och insåg att det var ens födelsedag, jag minns när jag pratade med mina bästa vänner för första gången när vi precis börjat i sjätte klass. Jag minns när jag köpte min fina älskade kanin och satt och klappade på honom när jag kom hem från djuraffären och insåg att vi skulle bli väldigt bra vänner och jag minns lyckan när stod i publikhavet och såg Urban Cone i somras.
Men det jag tänker på främst när jag hör mitt favoritminne är pinsamt nog en dag i maj 2011. En dag som är en utav dem konstigaste jag någonsin upplevt, sånt som liksom inte borde hända. Som ingen har missat är jag ett väldigt stort fan utav Erik Hassle (ni som inte vet - han med rött krulligt hår som sjunger denna låt).
Denna vår lyssnade jag på honom konstant och var så lycklig över att jag dessutom skulle gå på ett par spelningar för att höra honom live. En helt vanligt lördag dock så skulle jag och min kära vän Emmi åka in till söder för att fota och bara ha en fin dag i vårsolen. Jag drog på mig min favorittröja som jag egentligen bara brukade gå i hemma för jag var så jäkla orolig för vad folk skulle tycka om jag hade den på mig. Det var min Erik Hassle t-shirt. Jag stod och tvekade länge ifall jag skulle byta om men struntade i det (vilket är väldigt ovanligt då jag alltid byter kläder när jag känner så). Hursomhaver, väl inne i stan hade jag och Emmi det jättefint. Vi fotade körsbärsblommen vid södra station, vi åt massa glass och gick en lång promenad på olika ställen på Söder. Under dagen hade hon även gått runt och skämtat om vad som skulle hända ifall vi såg Erik när jag hade den där tröjan på mig. Varje gång log jag mot henne och suckade att ”nej, det är sånt som inte händer...” för vad är egentligen oddsen på att man ska träffa ens största förebild på stan en vanlig lördag bara sådär? Inte så stor tänkte jag.
Denna vår lyssnade jag på honom konstant och var så lycklig över att jag dessutom skulle gå på ett par spelningar för att höra honom live. En helt vanligt lördag dock så skulle jag och min kära vän Emmi åka in till söder för att fota och bara ha en fin dag i vårsolen. Jag drog på mig min favorittröja som jag egentligen bara brukade gå i hemma för jag var så jäkla orolig för vad folk skulle tycka om jag hade den på mig. Det var min Erik Hassle t-shirt. Jag stod och tvekade länge ifall jag skulle byta om men struntade i det (vilket är väldigt ovanligt då jag alltid byter kläder när jag känner så). Hursomhaver, väl inne i stan hade jag och Emmi det jättefint. Vi fotade körsbärsblommen vid södra station, vi åt massa glass och gick en lång promenad på olika ställen på Söder. Under dagen hade hon även gått runt och skämtat om vad som skulle hända ifall vi såg Erik när jag hade den där tröjan på mig. Varje gång log jag mot henne och suckade att ”nej, det är sånt som inte händer...” för vad är egentligen oddsen på att man ska träffa ens största förebild på stan en vanlig lördag bara sådär? Inte så stor tänkte jag.
Vi fortsatte att fotografera allt vi kunde se och gick tillslut bort mot ringen för att prova massa fina skjortor på H&M i timtal (jag menar verkligen timtal). När vi kände att vi var trötta i benen och inte längre hade någon lust att fotografera mer vände vi för att gå tillbaka mot Södra Station. Vi gick och gick och när vi nästan var framme stannande vi mot rött vid ett övergångsställe. Som man alltid gör så tittade jag mig runt och jag tittade på andra sidan gatan. Helt plötsligt såg jag en person som jag tyckte att jag kände igen väldigt mycket. Den där personen var väldigt lik min idol tyckte jag och mycket riktigt så var det han. Min största förebild stod alltså helt plötsligt mittemot oss på andra sidan övergångsstället. Jag minns hur jag väste till Emmi att ”Erik Hassle... han står där” var utav att hon såg helt oförstående ut då hon inte hade sett honom alls. Jag väser ännu en gång att Erik Hassle står på andra sidan gatan var utav att hon denna gång förstod precis vad hon menade och när vi tittade bort mot honom igen stod han och tittade mot oss och log.
Jag minns att jag knappt hann bli glad under detta ögonblick då jag hade blivit så otroligt förvånad. Hur kom det sig att jag lyckades befinna mig på exakt samma övergångsställe som min favorit musiker? Mitt i all förvåning så blev det helt plötsligt grönt och folk började gå över. För mig var det som att jag stod fast mitt på gatan. Jag kunde inte röra på mig, inte flytta på mig och helt plötsligt så stod Erik mitt framför mig och utbrast ”vilket sammanträffande!”. Ja det är nog vad man kan säga om denna händelse - vilket sammanträffande. När jag väl stod där lyckades jag inte säga någonting då jag var så fruktansvärt nervös, men jag var glad. Väldigt glad. Efter att jag fått tagit en bild med honom minns jag hur jag bara brast i världens leende innan jag sedan skuttade bort mot min kära vän Emmi och började reflekera över det som precis hade hänt. Konstigaste dagen någonsin.
Sen dess har detta övergånsställe på Folkungagatan varit väldigt speciellt.
Kommentarer
Postat av: Jenny - Bildjournaliststudent
Men nej vilken fin story. Vad kul alltså! Det känns som om Erik är väldigt ödmjuk mot sina fans. Det där är ju så fint verkligen.
Svar:
Trackback
